Ups and downs

Diana tränades imorse eftersom att jag hade sovmorgon. Passar mig perfekt då jag föredrar att fixa i stallet och rida på morgonen! Vi var ute i skogen på vägarna där och joggade, vilket gick väldigt bra men också sämre. Diana var jättepigg och blev nästan lite springig och eftersom att vi på sistone mest haft backen i, hehe, så blev jag lite ställd och visste inte riktigt hur jag skulle lösa det. Men det blev väldigt bra mot slutet! Hon var superfin i kontakten idag samt var mjuk och fin i sidorna, tömkörningen igår gjorde nog susen ;) 
 
Dock stötte vi på lite svårigheter idag vilket kom varje gång jag skulle vända bortåt, suck! Då ville Diana inte vara med längre utan bara frös fast och vägrade gå. Alltså!! Men fick hjälp av mamma och gjorde då så att jag travade några steg, vände åt andra hållet, travade några steg, vände och så ett par gånger tills det funkade att vända både hemåt och bortåt och ändå komma någonstans. Då fick hon massor med beröm så fort hon gjorde rätt och så gav vi oss när det väl funkade.
 
Det är ju det jobbiga med Diana, att det krävs så mycket av mig som ryttare. Diana måste man alltid ligga steget före och det är nästan så att man måste ligga steget före sig själv, typ. Sådär som när man ska ta sig upp i sängen och måste göra det innan man ens hinner tänka på det eftersom att man annars inte tar sig upp. Det är så svårt! Superlätt om man rider flera olika hästar till vardags, men jag som bara ridit lilla Duchess det senaste året har svårt för att gå ifrån det systemet, som jag har invant i kroppen, till ett nytt system.
 
Blä, ibland känns det bara tungt. Vi befinner oss i en enorm uppförsbacke och har gjort det en lång period, så dagar som dessa så skulle jag vilja ha en snäll, brun valack, liksom. För det känns ju så tråkigt att stå och trampa på samma ställe och se sina mål komma längre och längre bort, lite så känns det och har gjort ett tag. Men så vill jag ju inte ge upp heller, jag vet ju hur fin den där lilla hästen kan bli och jag tycker så mycket om henne. När jag får till det och när jag får henne med mig, då klarar vi allting och det är en sån häftig känsla man får då av henne. Nästan så att man får fjärilar i magen av att tänka på det! Och en dag ska det släppa och då antar jag att det kommer att vara en sån fantastisk känsla, efter allt blod, svett och tårar (och brutna ben). Men just nu är vi i den där uppförsbacken, med motvind och jag sliter mitt hår av frustration och gråter glädjetårar så fort jag får känna den där magiska känslan. Och vill nästan nypa mig själv i armen när jag ser Elin rida henne. Men visst vore det skönt om o-flytet kunde vända...
 
 
 
 
På en lite roligare notis; Diana fick ett nytt täcke och godkände det ;) Så fin blev hon i det!! Gillar det blåa mot hennes choklad-färg. Från Rambo/Horseware (bästa täckena som finns), köpte det begagnat och är så nöjd!



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback