Kaos i huvudet

Gårdagens träning bjöd på både bättre och sämre stunder, skulle man väl kunna säga. Elin satt upp först och värmde upp henne och herregud, vad fin hon var!! Så roligt att se. Därefter var det min tur att sitta upp och det gick väldigt bra till en början, tills Diana tröttnade på att jag blev för stum i handen och glömde bort att använda benen... Suck! Vi jobbade med tempoväxlingar och mycket samling och där samlar jag för mycket med handen eftersom att jag är för svag i sätet och då lackar Diana ur, såklart. Så Elin fick hoppa upp och visa hur jag skulle rida, så fick jag avsluta träningen. Då fick jag till det så mycket bättre och kom till rätt ridning samt fick en väldigt nöjd häst. Men det är ju så svårt att ta sig dit, mjuknar jag i handen så tappar jag styrseln och kroppen lyder inte det hjärnan vill, helt enkelt. Dags att ta tag i sitsträningen!
 
Idag var min plan att jogga Diana en sväng på banan, men det passet vill jag bara skrynkla ihop och kasta i en sopptunna, så att säga. Fy, vad det gick åt skogen idag. Och det kan jag bara skylla på mig själv. Jag vill ju så gärna "lyckas" med Diana, vill ta henne vidare i utbildningen och verkligen ta oss till den nivån jag vill att vi ska ligga på. Men jag vill så mycket att jag förstör för mig själv. Det blir kortslutning i systemet och ingenting funkar och då blir jag frustrerad och kan inte ta mig ur den onda cirkeln, hur mycket jag än vill. Och så blir jag ännu mer frustrerad när jag vet att jag faktiskt har en häst som kan ta mig dit jag vill, men att jag sätter krokben för oss. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta, sänka våra mål? Sänka kraven? För jag har ju höga krav, för jag vill ta mig framåt, vill ta oss framåt. Jag vill utvecklas och ständigt bli bättre. Och bäst, det vill jag ju bli en dag. Bäst på dressyr och tävla på högsta nivå, men ska jag sänka det målet? Sänka den drömmen? Jag är ju otroligt motiverad, mer än någonsin, men hur hittar man den där fina gränsen mellan motiverad och extremt-övertaggad? Blä, vad svårt.
 
Så himla glad att jag fick spendera kvällen igår samt hela denna dag tillsammans med min bästa vän, det behövdes mitt upp i allt kaos i mitt huvud. Också glad för flera vänners skull, som presterat på tävlingar runtom i Sverige samt på EM, det motiverar mig och gör denna svacka lite lättare. För man ser ju hur de sliter, hur de kämpar och det ger en gnutta hopp, "kan de så kan jag".
 
 
Jag har ju världens finaste hästar, vilket gör mig lite ångestfylld av att tänka på att inte kunna förvalta dem rätt. Så har det ju alltid varit med Duchess, även om Duchess inte haft de bästa gångarterna så har hon ju, beviserligen, kunnat etablera sig på en högre nivå med rätt träning och med en ryttare som håller tungan rätt i mun. Och så har vi Diana, Diana med tre utvecklingsbara gångarter och med hjärtat på rätt ställe. De har förutsättningar att kunna ta sig en lång bit, men har jag det? Har jag vad som krävs för att ta dem dit? Eller hade de kunnat blivit ännu bättre hos någon annan? Förlåt att det blev ett sånt negativt inlägg, men bloggen är trots allt min lilla dagbok där jag skriver av mig, och det behövde jag idag. Jag kommer tillbaka med ett bättre humör imorgon!



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback